Jag har bestämt mig för att ge upp det här med amningen. Jag är inte motiverad och jag ser hellre att Anton har en glad och pigg mamma än en som mår skit. Dessutom har han fått smak på flaskan nu när mjölken inte riktigt runnit till. Amningen funkade ju inte med Hilda och hon har ju klarat sig bra. Amning är säkert jättebra men då måste man känna för det och orka kämpa. Jag har inte den orken. Det som jag tycker är jobbigast är att jag vet att jag kommer få försvara mitt beslut för främmande människor. Det behövde jag göra med Hilda. Det kändes som folk tänkte att hon inte fick nån mat. Men jag vet att dom nära mig stöttar mig. Och det är egentligen det som betyder nåt.