Idag har det varit jobbigt. Känslorna åker berg och dalbana kan jag säga. Ena stunden är jag riktigt lycklig och nästa vill jag bara gråta. Men det är tredje dagen och jag har hört att det här är jättevanligt. Så det är bara att stå ut. Jag vill helst bara va själv nu. Tur att Hilda har världens bästa pappa som tar henne. Det känns bra att kunna va ärlig med hur allt detta känns. Det är en fantastisk tid men väldigt omvälvande.